Den där raden, hämtad ur en gammal psalm, är så sjukt vemodig, tycker jag.
Den är så sorglig att man kan börja stortjuta på kuppen! Hur kan det vara så, med bara några ord?
Ja- a – hur kan det? Här sitter jag på min kammare med mörka kvällen utanför och min analys av det hela får vägas där efter. Jag ser fram mot lika svart kaffe – som kvällen där ute – och innan dess ska du få ta del av mina tankar.
Vemodet tror jag ligger i formuleringen ”går /…/ ifrån” och så alla staplade å – ljud som bara matar på och lockar gråååt på kuppen! He, he!. Alltså det är som om själva dagen överger oss, att vi blir lämnade och står där ofullständiga, smått slarviga, som om vi inte skärpt till oss och tagit vara på dagen! Obs! Nu är jag igång och tolkar och kör loss helt fritt här – Yeah! 🙂
Det kanske inte aaaalllls är menat så. Om jag skulle formulera känslan och glädjen över att ha fått leva en dag till, vara med om saker, lära mig saker – så skulle det låta på ett helt annat sätt. Vill du veta hur?
Maila mig och fråga! 🙂
/Carin Coach 🙂